Det är ingen hejd på evenemangen! I mars ShakespeareSöndagar, förra veckan var det musikaler som gällde, igår en årsbästalista och idag aprils filmspanartema. Den här gången har vi tagit sikte på den pålitliga Westerngenren. Men vad välja? Mängden inbjuder ju till storverksprojekt, typ dra igenom alla Howard Hawks (Western)filmer. Nu fick tidsramarna bestämma och Hawks kompletta (Western)filmografi fick skalas ned till en endaste hanterlig film. Men då är å andra sidan Rio Bravo från 1959 en av hans mest kända filmer.
***
Upplägget kunde inte vara simplare. Rio Bravos sheriff har fängslat brodern till en lokal riking utan skrupler. Det tar sex dagar innan förstärkning kommer.
Slutresultatets ungefär 140 minutrar är dock långt ifrån simpla. Trots att jag inte är överdrivet välbekant med Westerngenren upplever jag att denna väntan ofta utgör ett viktigt element. Väntan på att belägringen ska ta slut, på indiananfallet, gangstrarna eller lagens långa arm. Knepet är att veta vad man ska göra med denna väntan och just den här gången visste definitivt Howard Hawks samt manusförfattarna Jules Furthman och Leigh Brackett vad de ville.
Rio Bravos sheriff John T. Chance som spelas av den oförliknelige John Wayne är nämligen inte helt själv där i fängelset. Han flankeras av vicesherifferna Dude (Dean Martin) och Stumpy (Walter Brennan). Dude är i bästa fall en (halv)nykter alkoholist och gamlingen Stumpy dras med ett taskigt ben så det är lätt att lista ut att det förutom Chance himself inte direkt är Rio Bravos A-lista som ställt upp (alla är dock moderiktigt utrustade med extremt korta brallor över cowboybootsen).
Grejen är att Chance är en förbålt stolt och rakryggad typ vilken ser det som fullt naturligt att den genomsnittlige stadsbon knappast vågar stå upp mot rikingens rundligt betalda och pistolrevolverförsedda hejdukar. Han skulle dessutom aldrig låta någon annan sätta livet på spel för hans och lagens skull. Kompisen Pat gör tappra försök och blir blixtsnabbt skjuten på kuppen, vilket leder till att det lilla gänget blir förstärkta med pojkspolingen Colorado Ryan (baby face-tonårsidolen Ricky Nelson) och den kvinnliga spelaren (spelerskan?) Feathers (Angie Dickinson i sin genombrottsroll).
Det förekommer stötvis uppflammande våldsamheter, där snart sagt alla på stadens dammiga gator försöker att antingen slå ned, alternativt skjuta, Chance eller någon av de andra. De binds samman av det relationskitt som utvecklas nästan retsamt avslappnat under filmens gång. I centrum står givetvis klippan John Wayne men han får god hjälp av både Dean Martins Dude och Angie Dickinsons Feathers. Särskilt som jag inte kan komma från en naggande misstanke om att John T. Chance helt enkelt är John Wayne, veteranen behövde bara visa upp sig och säga sina repliker på rätt plats.
Jag har inga större erfarenheter av Dean Martin på vita duken men utbytet mellan Dude och Chance är både trovärdigt och känslosamt. Dude har begravt sig i flaskan (apropås att vara sin rollfigur…) efter att ha blivit sviken i kärlek men Chance tar till både piska och morot för att får sin vicesheriff på fötter igen. Att han bryr sig om Dude är otvetydigt. John Wayne framstår här som urtypen för den tyste, starke mannen som utan åthävor både utför sitt jobb och stöttar sina vänner.
Lika säker i sadeln sitter han dock inte när hästen istället heter Feathers. Angie Dickinson var ett blankt ark för min del innan Rio Bravo, men tusan vad jag gillade hennes spelerska! Snacksalig och tuff med ett väldigt speciellt minspel och en helt fenomenal dynamik med John Wayne. När resultatet blir så här fantastiskt kan man till och med utan problem svälja det faktum att det är självklart att Dickinson ska falla för den 24 år äldre Wayne, mest för att Dickinson får det att verka självklart och ett helt fritt val. Acting!
Rio Bravos styrka ligger alltså inte häftig pang-pang-action, andlös belägringsthriller eller vilda ritter i ödsliga landskap, utan i dess tempo och relationer. Och så icke att förglömma den skönsjungande duetten mellan Dean Martin och Ricky Nelson där på sheriffkontoret för att lätta lite på spänningarna.
Flmr och Fripps filmrevyer har redan sett Rio Bravo, så de lär definitivt skriva om en annan film. Törs man kanske till och med gissa på ett par listor? Men vad kan de övriga filmspanarna ha fångat i sina lassos?
Absurd Cinema
Filmmedia
Fripps filmrevyer
Filmitch
Flmr
Jojjenito
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord 
Wow, fan va najs att få läsa om Rio Bravo så här på morgonkvisten. Bra text och härligt betyg på denna film som jag är orimligt svag för. Tack.
Tack själv för fint beröm så här på kvällskvisten 🙂
”Those things have great possibilities, but not on you.”
Som trogen läsare av min blogg kanske du minns att Rio Bravo ligger på min all time topp tio, så jag är glad att du gillar den så mycket! En sublim film.
Fin text, men jag tror inte det är med den här filmen du vinner över mig. Ryser av bara tanken att tillbringa 140 minuter med ”den tyste, starke mannen som utan åthävor både utför sitt jobb och stöttar sina vänner, iförd cowboy-boots 😉
@Fredrik: Även om jag kanske inte gillar den riktigt lika mycket som du och Henke var den som sagt en positiv överraskning. Härligt med sådana.
@Cecilia: Tack. Fast grejen med den här filmen (tycker jag då) är ju att det inte bara är den tyste, starke mannen i 140 minuter. DÅ hade den varit outhärdlig.
@Sofia: Nej jag förstår det 😉 kunde bara inte låta bli att poängtera att det för mig symboliserar genren. Du nämner ju ändå att det är relationerna som är grejen, inte ”häftig pang-pang-action, andlös belägringsthriller eller vilda ritter i ödsliga landskap”. Men om det är något som lockar mig är det den där sångduetten.
@Cecilia: och allt omvärlden hör är ”…jag skiter i att ni älskar filmen… jag vet bäst för ni fattar ju inget ändå…” 😉
Nu blir jag ju omåttligt nyfiken att höra vad du tycker om ”Sheriffen”!
Det här var ju Waynes superduperpatriotiska svar på DEN rullen…
@Cecilia: Nej, det är ju svårt att se Westerns där man undviker den starke och tyste… 😉
@Steffo: Ska försöka snoka rätt på den först bara
Det finns en nackdel med med många filmer i genren – jag är inte speciellt förtjust i John Wayne men han når inga Jack Black/Seth Rogen höjder. Har sett filmen och fann den vara helt ok. Sheriffen gillade jag bättre.
@Filmitch: Som sagt, jag är rätt nyfiken på High Noon. Tyvärr verkar den inte helt enkel att få tag på. Att försöka se Westerns och inte gilla Duke måste vara som att inte gilla Clintan. Det blir lite komplicerat 😉
High Noon är jättebra den också. Den finns till utlåning på Kulturhuset och Stadsbiblioteket vid Odenplan så om du kommer hit i morgon kan du kanske låna den! Annars så finns den på iTunes.
Rio Bravo är lång, avslappnad, ömsint och fotot är varmt men funktionellt, medan High Noon är kort, spänd, bitter med ett expressionistiskt, avskalat foto. Ibland kan man tänka på Bergman! I slutändan handlar Rio Bravo om vänskap, medan High Noon handlar om svek. Förvisso ogillade Hawks and Wayne att Gary Coopers sheriff gick runt och bad om hjälp men att Rio Bravo skulle vara mer patriotisk är tveksamt.
Här är en aptitretare: https://youtu.be/7MooNISe8aM
@Fredrik: +1. Hur kan du sätta du ord på detta så klockrent? Jag lyfter på hatten…
@Fredrik: Ok, då får jag nog se om det går att fixa via iTunes, för jag gissar att Kulturhuset inte har utlåningstider på fyra veckor 🙂 Din fina beskrivning gör inte nyfikenheten mindre!